Myt

Senaste inläggen

Av Julia - 14 april 2013 09:27

Olika bilder på hur Sirener från den grekiska mytologin kan tänkas se ut, hämtade från Google


     


                       

    



Av Julia - 14 april 2013 09:12

En påhittad berättelse om Sirener, skriven utav mig. 

 

Följ ljudet av deras stämmor

 

En kall vind blåste över däck och humöret började sjunka bland männen.

”Det var då fan! Verkar inte vara vår turdag idag gubbar” Hjálmar slog uppgivet ut med armarna. De fem männen hade varit ute på sjön i över tre timmar nu. Den första timmen hade det varit livat på båten men nu började det bli dålig stämning och de började inse att de kanske skulle få återvända tomhänta. När man åkt ut med förhoppning att kunna dra upp middag för flera veckor framöver så blir det ett ganska hårt bakslag när man inte fått en enda fisk.

”Det är ju det jag har sagt hela tiden. Vi skulle inte givit oss ut idag, vindarna är fel. Om ni bara hade lyssnat på mig så hade vi sluppit det här eländet.” Leif slängde ifrån sig trasan han tvättat saltvatten från sina kläder med. Det dröjde inte länge förrän Hjálmar tagit sig fram till honom och lagt armen om honom.

”Äsch, vi vet alla fem att du inte kan tyda vindarna. Vi vet också alla fem att enda anledningen till att du gnäller är för att du hellre hade varit hemma och sett på matchen på fyran just nu” Hjálmar gav honom en vänskaplig handgnuggning över flinten innan han blev bortknuffad. Ett ljudligt skrockande hördes ifrån de andra männen. De var ett ganska underligt gäng gubbar egentligen. De hade alla känt varandra sedan ung ålder, alla utan den yngsta av dem, Snorre. Han hade tidigare bott på andra sidan utav Island men nu de senaste fem åren hade han bott granne med Hjálmar. Han hade blivit lämnad av sin fru men snabbt hittat sin plats bland de andra. Trots hans 40-års kris hade de än så länge stått ut med honom, trots att han suttit inlåst i sin lägenhet nästan fyra veckor i streck och grubblade över sitt liv förra året. Att hans 20-åriga dotter hade växt upp och nu inte längre ville ha kontakt med honom gjorde inte saken bättre. Till råga på allt hade hans ex-fru dessutom gått vidare och levde loppan med någon motorcykel snubbe i Las Vegas just nu. Nog hade han allt anledning att vara lite deprimerad. Leif å andra sidan var den klassiska surgubben. Han kunde sitta i flera timmar ute i sin hammock och hålla koll så att grannungen inte råkade kasta över bollen till hans trädgård. Om fallet skulle vara så att bollen flög över, då blev det minsann liv ifrån gubben och han nöjde sig inte förrän han väckt hela grannskapet. De enda vänner han nu hade var dessa, de flesta ifrån hans yngre dagar då han fortfarande hade kunnat se ljuspunkter i livet.

”Märta slängde ihop lite kycklingsallad innan vi gav oss iväg. Jag har så att det räcker till åtminstone en person till, ni får slåss om den äran” Einar slog sig ner på däck och började packa upp sin matsäck. Einar var den typiska gubben som de flesta förmodligen drömde om att bli. Han hade nyss gått i pension och skulle nu dra sig tillbaka med sin fru Märta, hans stora kärlek sedan högstadiet. Hjálmar, den oftast muntra och skämtsamma utav dem, hade inte ätit på flera timmar men lite mat skulle inte få distrahera honom. Hade han ställt in sig på fiske så var det minsann fiska han skulle göra.


Det gick ytterligare någon timme utan någon större framgång. Leif stod och klagade på Vidar som skötte rodret. Vad han klagade över var svårt att uppfatta men vad det än var så gjorde det honom mycket upprörd. De var alla så vana vid hans klagomål att de hade lärt sig att stänga ute honom för det mesta. Just nu stod Hjálmar dock inte ut längre. Han hade åkt ut för en lugn fisketur och det var en lugn fisketur han skulle ha. Han gick ner under däck och letade fram sin packning. I julas hade han fått en mp3 utav sitt barnbarn och hon hade hjälpt honom lägga in låtar på den. Den hade aldrig kommit till användning och han gissade sig till att musiken inte var i hans smak. Vad som helst var dock bättre än Leifs gnäll och han hade tagit med sig mp3:n just därför. Han visste hur Leif kunde bli och hade tagit med den i förebyggande syfte. Nu kunde han i lugn och ro återgå till sitt fiske, trots att chansen att få fisk var mycket liten. När han kom upp på däck igen insåg han att det hade börjat blåsa kraftiga vindar helt plötsligt och risken var stor att de skulle behöva bege sig hemåt tidigare än planerat.


Den yngsta av dem, Snorre, stod och lutade sig över relingen. Hans tankar började flyga iväg. Han funderade över vad hans ex fru gjorde i Las Vegas just nu. Förmodligen spelade hon bort deras gamla förmögenhet på något lyxigt casino. Och vad gjorde han? Han stod på en fiskebåt utan fisk och huttrade för sig själv. Flaxanden hördes plötsligt ovan honom och när han kisade upp skymde en stor skugga solen. Snorre sträckte sig genast efter sina glasögon som legat på relingen men när han väl fått tag i dem och kunde se bättre så hade skuggan försvunnit. Han blickade ut över havet och långt borta i horisonten såg han något stort fågelliknande precis innan den försvann. Han snodde runt för att se om de andra hade sett den enorma fågeln. De andra verkade fokuserade på precis samma saker som innan och gubbarnas tjafs borta vid rodret hade inte upphört. Istället fick Snorre syn på något glänsande som låg på däck. Han böjde sig ner och tog upp den enorma fjädern. Den var lika lång som hans arm och glänste gyllene i solljuset. Han stirrade på den som förhäxad i några sekunder innan han sprang med den fläktande och skrikande mot de andra. De andra vände sig chockat och hans upptåg fick till och med Leif att tystna. Den enda som inte springande kom honom till mötes var Hjálmar som bara skakade på huvudet och återgick till sitt fiske och sin mp3, som mycket riktigt innehöll musik som inte föll honom i smaken. De övriga flockades runt Snorre och stirrade förbryllat på vad han hade i handen. Aldrig hade de sett en så lång och magnifik fjäder. När han berättade om den stora konturen han sett i skyn började alla nyfiket se sig omkring. Vanligtvis hade de skrattat åt hans dåraktiga fantasier, men när de stirrade på fjädern kunde de inte låta bli att förundras över vad den kunnat komma ifrån. Ingen av dem kände till någon fågel av denna storlek, åtminstone ingen man skulle kunna finna här ute. Hur chockade de än var så förlorade Snorre deras uppmärksamhet efter några minuter och alla återgick till vad de hållit på med tidigare. Den enda förändringen var att nu slängde de alla ett nyfiket och sökande öga omkring sig. Vidar, som skötte rodret, såg sig inte mindre omkring han. Vanligtvis var han ganska beläst när det gällde fåglar men denna fjäder var mycket märklig och ingen han var bekant med. Han blev avbryten i sina tankar och frös till. För ett ögonblick tyckte han att även han hört vingslag. Förmodligen var det bara en hallucination då han gärna ville se denna fågel. Åtminstone hade han förklarat det så, om det inte hade varit för det andra han hört. Mellan vingslagen hade han tyckt sig höra nynnande, från en kvinnostämma. Höll han på att bli galen? Han visste mycket väl att de var ute till havs och närmaste kvinna var förmodligen på Island, eller på någon annan båt, i vilket fall som helst utom hörhåll. Så länge inte någon smugglat en kvinna ombord, vilket han betvivlade, så skulle det vara omöjligt att han hört rätt. Ändå hade det känts så verkligt. Där, nu hörde han det igen.

”… hav… min sång… älskade…” Denna gång uppfattade han till och med enstaka ord. Han slutade fokusera på vilken kurs hans skulle styra och släppte lite lätt sitt grepp om rodret. Han visste ju i alla fall att han skulle styra mot… Ja, vart var det nu igen han skulle hålla kurs emot? Rösten blev starkare och starkare, det lät som om kvinnan kom närmare. Rösten kom ifrån ovan. Hade han haft fel i hela sitt liv, var gud en kvinna? Var gud en kvinna som nu talade till honom?

”… Följ min röst…” Vidar uppfattade inte mycket av orden i sången, men det där uppfattade han. Han grep tag i rodret och vände om mot det håll rösten kom ifrån.

”Vidar? Vad sjutton håller du på med?!” Någon mansröst hördes ifrån däck. Vidar… Varför lät det namnet så bekant? Han ignorerade mansrösten och fokuserade på att försöka avgöra vart kvinnorösten kom ifrån. Samtidigt på däck hade en till utav männen blivit distraherad, Einar. Även han hörde en kvinnoröst sjunga ifrån ovan, och även han hade tappat allt grepp om verkligheten och kunde bara koncentrera sig på sången. En enorm fågel cirkulerade högt ovanför honom och han stod som paralyserad. Leif, surgubben i gänget, märkte att något var fel med mannarna men ingen kvinnoröst hade ännu nått honom. Det enda han såg var sina vänners frånvarande blickar.

”Vad i…? Detta är djävulens rackartyg!” Han mumlade några svordomar på Isländska och började röra sig bort mot en utav sina kamrater. Bakom honom tornade plötsligt en stor skugga upp sig. En duns hördes samtidigt som han snodde runt. Hans möttes av två saker. Det första var synen av den vackra kvinnan som stod bara någon meter framför honom, det andra var sångrösten som kom ut ur hennes läppar. Han frös till och stirrade blint på henne. Han hade varit på väg att gå och göra någonting men han kunde inte minnas vad. Först nu nådde ytterligare en syn honom. Det var ingen vanlig kvinna han stirrade på. Hennes kropp var prydd av blänkande fjädrar och istället för armar hängde två vingar längs hennes sidor. Han skulle just ge ifrån sig ett chockartat skrik när han plötsligt lade huvudet på sned istället. Det var väl egentligen inget märkligt med hennes utseende, visst kunde man väl se ut så? På andra sidan av däck stod Snorre, den yngsta av dem, med sin fjäder i handen. Nu var det dock inte fjädern som fascinerade honom. Han var fullt distraherad av den fjäderbeklädda kvinnan som lade sin hand på hans axel. Hennes beröring gjorde honom knäsvag. Han släppte sin gyllene fjäder, han behövde den inte längre, inte när han hade henne. Hennes röst förbryllade honom, den var det vackraste han hört och han kunde inte tänka på något annat än den. 


Två stycken sirener hade nu landat på båten. Ytterliggare en cirklade över fiskebåten. De hade förhäxat nästan alla utav männen. Den enda som inte hade märkt något var Hjálmar. Musiken som flödade genom hans hörlurar hindrade honom från att uppfatta dess sång. Inte heller hade han fått en skymt av dem ty han var för inriktad på sitt fiske. Det var inte förrän hela båten skakade till som han först kollade upp. De hade styrt in mot land och närmade sig grunden. De hade skrapat i men satt ännu inte fast. Hjálmar svor till och blickade bort mot rodret för att kolla varför Vidar misskötte sin uppgift. Det han då fick skåda fick honom att häpna såpass att ett isande skrik flydde genom hans läppar. Hans hjärtslag ökade kvickt och han kände sig yr. Vart han än tittade pågick galenskaper. Alla hans vänner, förhäxade av något fjäderbeklätt vidunder. Det såg ut som någon blandning mellan fågel och människokvinna, han kunde inte bestämma sig för om varelsen var vacker eller inte. Han stod lika förlamad som sina kamrater, men inte utav vördnad utan av rädsla. Lyckligtvis tog det inte lång tid för hans överlevnadsinstinkt att rycka in. Han lämnade sin plats som han haft den senaste timmen och tog några skutt förbi allt elände på däck. Han knuffade smidigt bort Vidar ifrån rodret. Det var inte särskilt svårt, med det uttryckslösa ansiktet och de slappa armarna kunde Vidar liknas vid en grönsak. Han vred runt rodret så att de kom i rätt kurs igen och styrde bort från det grunda vattnet. Sirenen som tidigare hållit Vidar i schack uppfattade nu Hjálmar som ett hot och riktade istället sin sång mot honom. När hon märkte att hennes sång inte bet på honom blev hon både förtvivlad och förargad. Det kanske inte var den bästa musiken som spelades i Hjálmars öron, men den hindrade honom åtminstone från att bli en zombie som de andra. Nere på däck förhäxade fortfarande de två andra sirenerna de tre övriga gubbarna och ingen utav dem lade märke till honom. Sirenen uppe vid rodret däremot började närma sig honom. Istället för att backa undan eller fly fältet tog Hjálmar upp en fiskekrok som han haft i sin ficka under hela färden, också denna hade han fått av sitt barnbarn och var sagd att ge tur. Han mötte sirenen och gjorde ett utfall mot denne. Fiskekroken träffade henne mitt över bröstet och hon gav ifrån sig ett gällt skri. Hon bredde ut sina vingar och försvann upp i skyn. Vidar var inte längre kontrolleras av hennes sång och han hade nu blivit lealös och sjunkit ihop. På däck var situationen oförändrad. Det enda som skiljde sig ifrån förut var att sirenen som stått vi den unge Snorre inte längre stod där, hon hade flugit ut till havs, sjöng fortfarande och vinkade nu glatt att Snorre skulle göra henne sällskap. Snorre tvekade inte, han tog tag i relingen och på två sekunder stod han uppe och balanserade på den.

”Snorre nej! Lyssna inte på henne!” Hjálmar förstod genast var som skulle hända. På bara några steg var han framme vid relingen men det var redan försent. Redan i hans första steg hade ljudet av ett plask nått honom. Han hade sett sin kamrat slänga sig ut för att sedan försvinna i det mörka djupet. Långt ut tills havs kunde man uppfatta ett kvinnoskratt mellan vågstänken mot båten. Hjálmar sökte förgäves med blicken vid vattenytan efter sin vän. Han letade lite för länge och slösade bort dyrbar tid. När han tillslut gav upp och vände sig om hade den tredje och sista sirenen upptäckt honom. Hon hade märkt att han inte var påverkad av sångens magi och insett att det börjat bli dags att sticka. Hon vände sin uppmärksamhet mot Einar. Hon sträckte fram handen mot honom och bad honom följa med henne. Einar tog ett steg framåt och slog foten i något som fick honom att blicka ner. Framför honom stod den tomma matlådan som hans fru skickat med honom. Hans fru… Märta… Detta fick honom att stanna upp och glömma sirenen för ett ögonblick. Denna lilla avvikelse av lydnad gjorde sirenen frustrerad och hon öka bryskt på sin sång. Einar var åter i hennes grepp och han hade släppt alla tankar på sin fru.

”Einar gör det inte! Tänk på Märta! Tänk på din fru!” Hjálmar skrek för fulla halsar men det räckte inte. Och han var försent ute igen, han sprang men hann inte fram. Einar var borta. Hjálmar vred på sig för att få se Leif liggandes på däck, han var avtuppad men vid liv. I bakgrunden skymtade han rörelse. Han såg upp precis i tid för att se Vidar som han lämnat vid rodret lyfta upp i skyn. Den första sirenen, den han hade skurit med kroken hade återvänt och nu gav hon sig iväg med sitt byte. Hon gav honom ett sista segerfyllt leende innan de försvann bland molnen. Hjálmar hade misslyckats en tredje gång.

”Nej!” Vrålet som kom från honom var förödande. Det var fullt av sorg och misslyckande. Han fick en plötslig impuls och stark lust att slänga sig överbord. Varför skulle han få överleva när inte de andra fick? Han ville inte vara den sista kvar. Sen slog det honom, han var inte den sista kvar. Han hade fortfarande en kamrat kvar att rädda. Leif låg medvetslös bredvid honom. Nu reagerade Hjálmar fort. Han tog tag under sin kamrats armar och drog honom bort mot rodret. Han skulle inte förlora sin fjärde och sista vän. Han skulle rädda honom, om det så var det sista han gjorde. Han tog tag i rodret och satte full fart hemåt. Hjálmar hade höjt ljudet på sin musikspelare till max, men under hela hemfärden tyckte han sig ändå höra vingslag och då och då ett ondskefullt kvinnoskratt ifrån skyn.


Kort fakta om Sirener:

Sirener kommer ifrån den grekiska mytologin och är en form utav nymfer. Oftast ses de som fågelliknande kvinnor. De hade otroligt vacker sångröst och använde dessa till att lura sjömän i fördärvet. En man som hör deras sångröst sägs bli helt förtrollad och tappa greppet om verkligheten. Sjömännen glömde vilka de var och vart de var på väg. De glömde bort att styra sina skepp och gick därför ofta på grund. De sjömän som förtrollades av sången och hoppade överbord, dog och blev ofta uppätna utav sirenerna, eller helt enkelt tynade bort. Sirenerna brukar oftast vara två eller tre och bo bland skeletten till de män de förtrollat.


 

Källa: Wikipedia, http://sv.wikipedia.org/wiki/Sirener

 

Presentation


Mytologi, Sägner, Folklore, Naturväsen, Övernaturligt

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
April 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards